dominodancing

min själ gick i tusen bitar igår och inte för min egen skull utan för min vän Lauras och hennes tappra familj när dom begravde sin Dotter/syster/mamma Livia.

Inte på nån begravning , inte på min morfars eller farmors grät jag.
Sjävklar var jag förstörd.
Men Livias Begravning den var inte av denna värld, så vacker så tung så ursäkta ini helvete brutal.

 Aldrig mer vill jag gå på en begravning när man är tvungen att säja hej då till någon som bara blev 25 år ALDRIG.

Mina ben kunde knappt bära mej fram till kistan jag nästan kastade rosen på kistan för att sen snubbla ner och in i Elisabets famn och sen Lauras.
Jag har aldrig känt en sån sympati i HELA mitt liv jag har ALDRIG känt mej så maktlös , jag ville bara krama Laura hårt och säja att allt ska bli bra.

smärtan i föräldranas ögon när dom var tvunga att begrava sin äldsta dotter var för mej det jobbigaste jag sett.
Laura som var så duktig och stod och höll om sin mormor.
Livias barndoms vänner som var helt utom sej, allt var för mkt.
Hennes lilla son Sebastian......

Men så vackert .Så vackert.

När prästen prata om Livia och sa "Laura har berättat för mej hur Livia kunde komma in i köket och spontan dansa" Kände jag för första gången hur ett leende spred sej över mitt ansikte och hur varm jag blev, för så minns jag henne!
Hur hon dansa runt i lägenheten och prata högt med sin hesa röst, hur man kände hennes starka personlighet lysa genom hela lägenheten när hon kom in genom ytter dörren.
Hennes medkänsla är ochså nåt jag minns med värme.

Det är fel det ska inte vara så här! Det är många år sen jag prata med Livia, men det är fel FEL FEL FEL.

Hennes vackra själ är nu nån annanstans och nu finns inga förtvivlan längre, bara lugn.